Berättelser ur släktboken
Gamla berättelser finns i några av släktböckerna och har samlats i Släktboken 2001. Här är den berättelse som till grund har Gustaf Westerlunds egna självbiografi och som sammanställts av hans barnbarn Hans G. Westerlund i Släktboken 1928. Denna historia skildrar hans svåra uppväxt men också den smått otroliga kärleksagan mellan Gustaf och Brita som slutade lyckligt med ett enkelt bröllop i Fredrika 1829:
På grund av min vistelseort har det varit mig (Hans Westerlund) omöjligt att anlita muntliga källor utan har jag uteslutande varit hänvisad till farfars egna anteckningar, främst hans självbiografi, Till mina barn: En kort Biographi (om mig sjelf). Lokal- och tidsfärg har jag delvis hämtat ur andra källor, då farfars anteckningar i detta avseende äro synnerligen njugga.
Gustaf Westerlund föddes den 23 januari år 1801 i Hemösand Hans moder var bokbindaredottern Cathrina Sophia Westerlund och fadern en skrivare hos lagman Lidström i Sundsvall vid namn Svanstedt. Det skulle vara överdriven pietet att söka förtiga hans "oäkta börd", de lidanden och motgångar som denna vållade honom ägde utan tvivel ett stort inflytande på hans utveckling och vetskapen om detta extra handikap i kampen för tillvaron kan omöjligt förringa intrycket av hans personlighet.
Hernösand vid 1800-talets början "liknade från en närbelägen höjd några sammanstaplade vagnslider. Husen voro till stor del omålade och täckte med omålade bräder eller träklabbar. Endast några få hus framlysa ibland de öfriga, men sedan man kommit in i staden är den icke så obehaglig. Dess situation vid en hafsvik är rätt angenäm, gatorne äro väl något trånge och irreguliäre. Staden är icke bland de minste (den hade omkr, 1.600 invånare).Någre rätt vackre hus finnas och ibland dem skolhuset (nuvarande rådhuset), som med sin kolonnad framför ingången är rätt prydligt. Kyrkan är ful med klockstapel"*)
Denna skolhusets dominerande ställning är en bild av stadens. Den var en bildningens och kulturens metropol för hela Norrland, och konsistoriet (lektorer och präster) jämte landsstaten utgjorde en societet som stod så högt över "vanligt" folk att man häpnar. Bildningen ägde då ett socialt anseende som ej kunde köpas för aldrig så stinna penningpungar. Sådana var det för övrigt ont om. Bortsett från dess egenskap av lärdomsmetropol var Hernösand en fattig fiskarstad, vilket förhållande ej minst framgår av farfars anteckningar Mera därom senare.
Redan tidigt konfronterades han med det under denna tid florerande fruktansvärda superiet, och det lider intet tvivel om att den kamp han hela sitt liv förde mot brännvinet i första hand inspirerats av sorgliga barndomsminnen.
"Wid mitt 2:dra och 3:dje år fostrades jag hos min Morbroder, Bokbindar Gustaf Westerlund, hvilken var en drinkare och en i fylleri vildsint menniska. Jag var mången gång rädd honom; men han hade en om barn ömsint bustru, Hedda Nordgren ifrån Luleå.–,,
Men inte bara den oäkta börden, "deraf fick jag under barnaåren uppbära mången försmädelse. ty man kallade mig horunge", och rädslan för den med dåligt ölsinne utrustade morbrodern fördystrade farfars barndom, även sjukdom bidrog till att göra hans första levnadsår tunga.
"Ända intill 5 året drogs, jag med Engelska sjukan, eller stå kallade riset, förfärligt; men en qvacksalfvare skall hafva botat mig, sa att ryggen blef rak och benen något bättre. Wid mitt 5:te år flyttade min moder med mig på den så kallade Kronholmen, midt för Staden, till en Enkefru Tull inspctorska Anna Ahlman. Denna gamla fru var allvarsam
och utvertes from: af henne fick jag lära mig läsa och många goda reglor i ett dygdigt lefverne"
Nu böriade alltså hans uppfostran som sedermera med hjälp och bistånd av många goda kvinnor skulle föra honom högre på den sociala stegen och längre från födelsestaden än väl något annat. I
"Barndomsdagarna förflöto der i ensamhet, ända till Ryska. Kriget 1808, då jag började få några lekkamrater i nästa gård" nämligen sex döttrar till en tullinspektor. Därmed började en smula solsken falla över den hittills så dystrabarndomen. "Med dessa flickor, isynnerhet de 3 yngre hade jag månget fyr och många roliga stunder."
År 1810 flyttade hans moder åter in i själva staden, och på sommaren angreps han svart av rödsot som då skördade många offer. Under somrarna 1810-1815 vistades han hos släktingar på Kronholmen såsom "båtroddare och mangelkörare" Gossen fick börja göra rätt för sig! Under åren 1815-1817 försökte han sig på både bokbindar- och skomakarlära. Den ena mästaren var "ett troll till karl", den andra "en mörk skräflare och supstackare." Emellertid bröt han benet och sköttes under sin moders frånvaro på marknadsresor av Demoiselle Sara Stina Wålin, "som gaf mig god mat." Flyttades efter moderns återkomst under "Medicine doktorn och Assessor Hedlunds inpection på en madrass ned i båten" och därpå upp till fru Almans gård på Kronholmen, där modern då bodde. "Der låg jag i salen under sommaren i 7 veckors tid och läste Bibelen och stack strumpor under dräglig värk, men stilla på rygg måste jag ligga"
Nu var han så svag efter sjukdomen att man tänkte sätta honom i skräddarlära såsom varande ett lätt hantverk. Att farfar blev präst och inte skräddare berodde på ett sorgligt förhållande som i vanliga fall plägar verka rakt motsatt, nämligen penningbrist.
"Som skräddaren ville hafva betalt för mig årligen till jag skulle hafva utlärt, så hade min Mor ej råd att fästa sig vid ett så hårt accord." Hela hösten funderade så hans goda féer, en del förut omnämnda fruar och mamseller, och kommo till det resultatet, "att det skulle vara bäst sätta gossen i Skolan, hvilket och ändteligen kom till verkställighet i medio af November, kanske d. 11, 1817. Mina ungdomsvänner (nyssnämnda mamseller) började rusta upp mig litet med mössa, nattkappa, hallsduk, nya hängslor och skor, så att det bar då ändteligen af att lunka efter skolklockan, väl något sent i afseende på min ålder, men bättre sent än aldrig. Skolgången var mig kär, oaktadt gåfvorna voro medelmåttliga godt förstånd, men dåligt minne; flit och någorlunda godt uppförande följde mig från och till skolann."
Märkvärdigt är att i farfars anteckningar icke ett ord nämnes om den råhet varmed undervisningen på denna tid bedrevs. Stryk vankades vanligen timmarna igenom. Sa berätta exempelvis andra källor om en magister på 1820-talet, som inte hade någon ro, om han ej fiek klå ett dussin pojkar under timmen. Han mutades av de förmögmare föräldrarna varigenom de fattiga pojkarna fingo så mycket mer.
Och att farfar inte hade medel till mutor få vi strax se. Man kan emellertid tänka sig att hans relativa överårighet jämte omvittnade goda uppförande frälste honom från en del. För övrigt torde nog den behandling som vankats av de fyllbultar inom hantverkarskråna, hos vilka han gått i lära, varit betydligt brutalare än magistrarnas. Slutligen betraktade han väl missförhållandet som en naturlig sak och ansåg det därför ej anmärkningsvärt.
"Jag hade som pojke en ovanligt god röst, därigenom jag utmärkte mig 2 a 3 Ar i skolan, jag fick vars med på stora graföl och vid Högtidligare tillfällen, der jag förstås fick gästa och blifva känd. Sedermera lärde jag mig spela violin till dansmusik, hvarmed jag sysselsatte mig mellan Terminema. Spelade på många ställen i Hernösand på baler och Slädpartier, men lefde ändock inskränkt både i afseende på sällskap och förströelser, dem jag älskade, men också fruktade."
Att det ej var ont om dylika tillställningar förstår man av en krönikörs berättelse att med "officerstiden" (kriget 1808–1809, då trupperna lågo i staden) "en sådan flärd och fåfänga kommit in sig i samhället" att den förre landshövdingen Bungel (avsked 1797) vid berättelsen härom lär ha utropat "med smärtsam känsla": – Ack mitt beskedliga Hernösand!
Ett par goda kamrater fick farfar, av vilka den ene ,"var min bänkkamrat uppföre hela Skolan och Gymnasium, samt sedermera i Uppsala, der man egäntligen ligger och der man således icke skulle behöfva några bänkar."
Fyra somrar fick farfar tillbringa i denne kamrats hem såsom sällskap och i någon mån mentor åt honom, tre år i Fredrika, där fadern var pastor, och en i Åsele, sedan de flyttat dit.
"Den tid jag tillbragte i detta trefliga hus var en gyldene tid," – Tråkigt hade ynglingarna ingalunda.– "Tiden användes väl ej så, som sig bordt, ty vi fiskade, lekte, spelte kort, dansade om söndagsaftnarne och kurtiserade med bondflickorna. som voro rätt artiga, beskedliga och återhållsamma (blyga). De tyckte väl att det var en ära, som skedde den, när den ena skolherrn spelade för dem och den andra dansade med dem. Jag påminner mig dessa flickor såsom mönster för ärlighet. kyskhet och anständighet." Kurtisen tycks alltså ha varit tämligen oskyldig. "Jag älskade dem och väderade dem, de gjorde så tillbaka. I Lappmarken söker man förgäfves sina likar; ensligheten gör trefnaden isolerad; Man är glad att finna några trevliga men
niskor bland allmogen, ja tillochmed bland Lappama, med hvilka man kan umgås och utbyta ämnen och yttranden i rätt vigtiga saker nog"
Av dessa rader ser man vilken oerhörd betydelse bildningen tillmättes på denna tid. Pigans oäkta son, som i barndomen hört okvädingsorden hagla om öronen, var redan som "skolherre" föremål för vördnad från bondflickornas sida. Man finner även en förklaring på den rad av sorgligt förolyckade existenser bland prästerskapet i Lappland, som skildras längre fram i självbiografin. Försupna, förslöade, nervrasteniska, offer för isoleringen, "lappsjukan", som då ännu ej fått sitt betecknande namn. Det var ett tungt kall att vara lappmarkspräst, tungt både andligen och kroppsligen.
En av lärarna "förklarade Cachesen så enkelt och så på förståndet och hjärtat gående, att jag började tänka på Gud något mera, än förr. Wisserligen hade såväl min Mor som Fru Ålman sökt leda mig till åtanken af Gud, himmelen och helvetet, men alla dessa förmaningar, varningar, upplysningar och lärdomar lågo liksom i barndoms lindan. Jag hade en gammal moster, egäntligen moster till min Mor, Jungfru Anna Lind, som var min goda lärarinna i barndomen. Hon var riktigt gudfruktig; hon läste och sjöng oupphörligt hvarje dag. Med spinrocken framför sig och Psalmboken på knä kunde hon sitta hela dagen. Om morgon och afton föll hon på knä, läste flera böner, talade med mig mycket om Guds kärlek, om återlösningen genom Jesus, om rättfärdiggörelsen och tron, men jag hade intet förstånd derom, afhörde henne med liknöjdhet och var mången gång ledsen på henne för det jag måste läsa och sjunga med henne. Dock hafva hennes lärdomar gjort mig nytta vid mogmare ålder. Äfven mins jag att hon lärde mig bedja, hvilket jag ock gjorde så godt jag kunde i bamdomen"
Skolåren voro trots lyckan att få studera och de enkla nöjen som stodo till buds dock ej alltid så glada.
"Då jag året 1818 satt i Secunda, var min Mor i fattiga vilkor, deraf jag kände en djup ängslan i mitt hjerta; tankama på fattigdomen tryckte mig och förorsakade trumpenhet och villrådighet." En sidokamrat från Hede i Härjeådalen, som "var försedd med en mäkta stor brödlår, en väldig smörbytta och stora Härjeådals ostar, som smakade fbrträffligen, hade ock, besynnerligt nog, något sort förstånd om fattigdomen. Han bjöd mig hem mer än en gång för att spisa. Jag infann mig också ofta objuden, fick mat ochäfven något bröd och smör för att stoppa i barnen och hafva hemma till hands."
"År 1921 trädde min moder i ägtenskap med Fiskare änklingen och borgaren Jonas Näström, då så väl hennes, som mina vilkor, hleivo nagot bättre. Jag hade då åtminstone ett hem och försvarlig föda. Denne Näström var en gammal man, ärlig och god make."
Tydligen en nykter person i denna av brännvin dränkta tid. Emellertid varade icke dessa förbättrade förhållanden så länge, ty styvfadern dog redan våren 1823, och då återstod intet annat för den unge "skolherrn" än att ge sig ut på förtjänst över sommaren. Naturligtvis som fiskardräng, en sysselsättning som inte tycks ha varit så värst angenäm.
"Jag hade rätt tråkigt och ledsamt, jag fick icke häller läsa något, och ändå skulle jag till Gymnasium hösten derpå."
År 1822 började farfars och farmors kärlekssaga, ,så fylld av ungdomens oskuld och romantik att dess doft ännu stiger upp från den gulnade hundraåriga lunta jag har framför mig. Jag avstår från kommentarer utan låter farfar berätta själv.
"År 1822, den 16 December formade jag en närmare bekantskap med Mamma, eller eder Moder (Observera rubriken: "Till mina barn"), hon var då på 16:de året och jag på 22:dra. Wi hade varit tillsammans 2 à 3 år förut såsom barn och bekanta på en och annan liten dans och vid andra tillfällen. Om kärlek och ägtenskap talar och skrifver jag med nöje, hvad mig särskildt beträffar, ty Guds nåd och välsignelse hafva häruti framlyst på ett underbart sätt. Mor och jag hade redan såsom barn roligt tillsammans, wi språkade och pratade med hvarandra så snart vi träffades. Gud vet hvad vi sade; jag mins det icke.––Vi pratade och skrefvo beständigt till hvarandra, ehuru vi voro i staden. Förtroligheten ökade sig sjelf; det var en för oss båda hemlig dragningskraft; wi älskade till en början, utan att veta hvarföre och hvartill. Jag hade många andra bekanta flickor,––men med ingen af dessa kom jag i sådant förtroende som med Mamma. Det var som skulle vi bäst och mäst sympatiserat med hvarandra. Mamma hade ett godt förstånd efter sin ålder, en ädel och uppriktig karactér, om jag skulle sa säga. Jag å min sida hade inskranktare förstånd i många delar, men i afseende på framtida förhållanden och då i tankarna liggande betraktelser öfver ägtenskap i allmenhet, hade Jag kan hända mera ljus. Mor tänkte icke så långt; jag deremot tänkte långt fram vid de tillfällen då jag lämnade tanken rum för en framtida förening. Mor älskade mera med en barnslig kärlek; jag kunde ej annat an tänka på den långt aflägsna tiden för en ägta förening Jag satt nu i quarta nederskola på öfre brädet. Man kan således se att ett stort svalg låg mellan den närvarande och tillkommande tiden. Ty att fria eller förlofva sig vid den tiden är något högst ovanligt och skulle också var hemliga förlofning ansetts för ett spectakel i hela stan, om någon fått nys derom.
Den 16 December 1822 var jag till Rådman Bergmans hus och smög mig in om aftonen för att språka med mamma. Wåra hjertan yppade sig då för första gången något mera bestämmdt; wi lofvade hvarandra en odubblig och evig kärlek. Ifrån denna stund satte vi oss under Guds beskydd med en ljup suck, hvilket också var det bästa rådet vid ett sådant tillfälle.– Sedan Mamma och jag lofvat hvarandra tro och kärlek skänkte mig Mamma den röda plånboken * ) med en liten inuti liggande ring af Guld med en röd karniolsten uti: detta blef tecknet till hvad vi mför en allseende Gud tänkt och talat denna afton. Det var en Guds gåfva att vi vid denna handling tänkte så godt vi kumde pa Gud och hådo honom om råd, nåd och bistånd.–– Det låg en aning inom mig, så snart jag hade bundit mig med Mamma med kärlekens hand, att jag behöfde Gud; därföre jag ock bad till honom om nåd, att kunna hålla hvad jag lofvat. Ty som jag såg att det skulle dröja många år innan vi kunde komma i tillfälle att närmare sammanparas, så låg det en sort fruktan äfven innom mig för framtida okända öden och skickelser. De många vidunderliga, tyvärr sanna berättelser, om olyckliga kärleksaffärer och ägtenskaps olyckor lågo också i mina betraktelser. Erfarenheten rundt omkring mig besannade att så händt och händer. Af alit detta fann jag mig föranlåten, att tro, älska, hoppas, men också stundom frukta; derunder behöfvde jag Guds nåd och hjelp.
Mamma, som uppfostrades ifrån l0:de året hos sin Morfar och Mormor, var innestängd som i ett kloster, det var ej godt att inkomma. Jag älskade af själ och hjärta; tycktè mig i känsloma behöfva Mammas närvaro och sällskap hvar dag och stund, men jag måste till en början nöja mig att en och annan gång se henne gåförbi mitt fönster, se henne på kyrkvägen och i kyrkan; detta måste vara mig nog så länge. Jag kunde omöjligen dölja eller för mig ensam behålla hvad nu var gjort; jag omtalade hela kärleksaffiairen först för en god vän, som blef nog förstummad häröfver; jag blef något lättad, sedan jag fått nedlägga den vigtiga händelsen i en väns säkra förtroende. En sjömans änka fick sedermera del af saken och hon var vårt postcontor, der vi fingo lämna breflappar å ömse sidor. Uti hela tri årena fick ingen dödlig mera veta af vår kärleks handel än dessa två personer, som också voro oss trogna.
Min andra kamrat fick väl del af saken; men ej så snart. Han fjeskade och friade till Mamma under samma tid som jag, mig oveterligen, som han trodde; men Mamma hade ingen kärlek till honom; endast till mig.
Wid vår flyttning till Sorsele hade vi der 2 a 300:de kärleksbref, dem vi då vid Gustafs födelse uppoffrade åt lågorna; vi tyckte att då kärlekspanten låg på mammas hulda armar behöfdes inga bref mera.",–
Sedan Gymnasium var genomgånget fick farfar som andra fattiga studerande viaticera, en väg som sedermera mången af hans efterkommande vandrat. Han fick ,"ganska mycket pengar", så att han redde sig "bra nog i Uppsala under 2:ne Terminer."
I Stockholm, där han bodde hos släktingar, då han under 6 veckor väntade "innan min skeppare blef segelfärdig till Hernösand" (en utmärkt illustration till dåtidens kommunikationer), trivdes han icke utan "hade så när tagit säck och staf för att vandra norrut" Att denna längtan norrut gått i arv kan jag själv intyga.
Efter ankomsten till Hernösand följde farfar sin kamrat till Åsele. där han vistades hela sommaren 1827 och vintern ända till Kyndelmässan 1828, reste därpå till Hernösand och fortsatte till Uppsala, återvände i början av juni till Hernösand, prestvigdes där den 18 juni och blev kallad till adjunkt i Fredrika.
Nu var han alltså en man i staten och kunde börja tänka på ungdomsdrömmarnas förverkligande.
Min resa från Hernösand i Juni 1828 till Fredrika gick Iyckligt. Tankarna gingo ofta tillbaka på det kära Hernösand, der jag blifvit född och uppfastrat, der iag vandrat på stengatorna i nära 27 1/2 ar, der jag hade många kära minnen och der jag ännu hade sjelfva föremålet för min kärlek, Innan jag afreste, tillsade jag Rådman Bergman, att jag hade fullt alfvare af, att få hans Dotter dotter och foster dotter till hustru. Han kunde just ej neka mig, men hade ändock sina erinringar deremot, såsom att jag vore nysmidd prest, att vi voro fattiga, att var framtida lycka kunde bero på honom o.s.v. Jag bad honom att få min kära ur hans hus, då jag önskade. Jag föresatte ej någon viss tid, men jag skulle tillskrifva honom, när jag fann tiden vara inne till ägtenskap.
Sedan min afresa från Hernösand blef Gubben odräglig att vistas med under ett tak; han grälade på Mamma oupphörligt; läste igän alla skåp, dörrar och kistor, unnade ej henne mat och var med ett ord otålig och ledsam, deraf hände ock att mamma afreste i Augusti månad 1828, af nöden tvungen, ifrån sitt kära hem, der hon tillbragt sina ungdoms dagar i 11 års tid, icke utan de bittraste känslor, och kom i slutet af Augusti till Fredrika, der jag var adj. Hon var då hos pastors herrskapet tillika med mig i några månader, då vi i början af år 1829 ingingo i vår länge påtänkta ägta fUrening, sedan vi inför Gud i himmelen varit trolofvade i 7 års tid. Pastorn var vår man vid vigningen och vi hade endast några bekanta vänner af Bönder och deras hustrur och barn vid bröllopet, som var kort och inskränkt.–––Allt aflopp ptyst med några quadriller och valsar samt två a tre måltider."
I Fredrika var farfar välbekant, emedan han vistats där både som student och prest. Folket fick nu se "den unga Frun, den de tyckte vara både folklik och tillochmed vacker, hvilket jag också verkligen tyckte och besannade af själ och hjerta."
Så var då målet nått! Den fattige oäktingen hade blivit en studerad man, en kulturens banbrytare i det stora ödelandet. Han hade hemfört sin ungdoms älskade som brud trots allt motstånd från morfadern, den dryge rådmannen. Nu stodo de båda i begrepp att tillsammans anträda vandringen mot en okänd framtid, en framtid som skulle giva dem nog och övernog av mödor och försakelser meri också av kärlekens rika välsignelse.
Hur denna framtid gestaltade sig hoppas jag att efter farfars anteckningar fa skildra i nästa upplaga av släktboken.
Allas eder frände
Hans G. Westerlund